Jag är en person med ganska lite tålamod. Jag vill alltid att det ska hända saker och är jag hemma är jag i full färd med olika projekt, det kan va allt ifrån sortering, bakning eller redigeringsprojekt. Har svårt att bara vila och vara i nuet. 

 

Nu med mitt andra barn har jag dock funnit ett lugn och tillfredsställelse på ett annat plan. Jag njuter av att ligga och titta på denna lilla härliga varelse, dofta på hans huvud och känna pirret i magen när han skrattar och ler mot mig. Jag vill bara glömma allt annat i vardagen, glömma att min jobbsituation är oerhört strulig just nu, att vi kanske måste flytta inom ett år, att jag har massor på "att göra listan" och att det är dammigt i hallen.. 

 

Jag vill bara vara där och nu, snusa på mina barn, lyssna på skön musik och filiosofera. Låt det va förevigt, låt dem aldrig växa upp utan låt detta vara kvar. Jag börjar redan tycka att tiden går för fort, vilket är precis tvärtom va jag kände tidigare.. 

 

Har jag vuxit upp nu?