Konstigt det kan va, ena stunden mår man så bra, man känner bara lycka i kroppen och kärlek till sina egna..

En stund senare vänder det.
Igårkväll kände jag bara hur kroppen direkt ställer sig i försvarställning, vill ja ha det så här? Är det så här mitt liv ska se ut? Är det så här JAG vill ha det?
Jag vet inte om det är hormonerna som spelar mig ett spratt igen, eller om man är på väg i samma svacka jag hade sist efter förlossningen, den som tog nått år att ta sig ur..
Hoppas inte det. En sak är säker, jag älskar min familj och alla som ingår, men ibland är det bara tungt. Tålamodet tryter och man blir själv hemsk att leva med.. Då dyker de där jobbiga tankarna upp om livsval, och svåra beslut...
Ibland går bara tåget för fort och man hinner inte se landskapet som svischar förbi.. Och då blir man rädd...