Jag är på uselt humör. Skitsur, irriterad och noll tålamod. Min familj får stå ut med argbiggan, jag själv dock tycker att jag får stå ut med jobbig familj, men så är det ju inte egentligen..
Min mamma sa: HORMONER! där har du det... därför är du sur.
Jaha! tänkte jag surt, men kunde ändå nånstans känna tillfredställhet då det kanske inte beror på mig då isåfall. Nu har jag nått att skylla på. Kanon!

Började iallafall jobba igår, vilken lättnad! Bättre humör direkt, jag behöver min tid, ensam med mitt jobb, som för övrigt är väldigt kul! Tack och lov jobbar jag två veckor i sträck nu, vanliga arbetstider, och har lagomt mycket att göra. Bra!
Min favoritmusik på, kaffekoppen bredvid datorn och mitt jobbtempo. Skönt.

Bara därför har jag bestämt mig för att jobba hela vägen fram. Ända till beben kommer, är jag knäpp!? men jag slipper väntan.. kan ju pyssla med nått, och får bättre betalt än föräldrapengarna... Nåja, jag går min väg.