Mitt barndomsmonster har dött.

Den här dagen, med det beskedet har jag väntat länge på, trodde jag nog att jag skulle känna mig fri och trygg och kanske mer lycklig när jag fått beskedet, än va jag gjorde.

Istället fick jag en påminnelse om tiden som varit och att vem som helst kan plötsligt bara somna in trots att man kanske högst av allt önskat det. Sjukt låter det här, men ni som känner mig vet.

Självklart finns det en sorts tyngd som släppt från mina axlar, men den känns oväntat ganska lätt. Kanske jag har lyckats gå vidare så pass i mig själv och blivit så pass stark att monstret minskat lite och inte har samma styrka längre.

Nu ser jag fram emot att komma hem och ta tag i mitt liv på allvar och ta nya steg. Som jag vågar.