Första gången vårruset för mig. I Sundsvall, uppe vid sjukhuset hade flera tusen tjejer, damer, kvinnor, utklädda män till kvinnor, samlats för att springa in våren.

Lite fakta:

I maj 1989 var det premiär för Vår Ruset. I sex städer – Stockholm, Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle och Sundsvall – genomfördes 5 km-lopp för kvinnor. De sex loppen samlade totalt 14 411 deltagare.
Vår Ruset har vuxit kraftigt sedan 1989 och är idag världens största löparserie för kvinnor. I år genomförs 18 lopp i 17 städer över hela landet.
Sedan premiären 1989 har över två miljoner kvinnor deltagit i Vår Ruset.


Jag valde att deltaga första gången i 2010 lopp, tillsammans med kära kollegor från Tidningen Ångermanland.
Vi åkte ned och redan i bilen var stämningen hög. Tjejerna berättade för mig hur det brukar vara, vad man bör tänka på, tex, toabesök, varma kläder, att plocka så mycket gratissaker som möjligt.. osv.

I år var det Peter Siepen som var speaker, han följde tydligen med till varje lopp i varje stad i år.



Friskis och Svettis värmde upp innan med lite väl behövlig gympa. Go Gilrs!

Där efter var det bara att ta sig av mot startområdet. Man fick starta i fyra olika grupper, Lunka, jogga, springa och springa fort.

Jag hängde på Jennie som var helt inställd på att starta i den första gruppen "springa fort". Haha, jag tänkte det spelar väl ingen roll, fort fram ger bra tid, eller hur.

Peter Siepen valde att visa magrutorna några sekunder före start, jag undra om det var för att än en gång bevisa att han inte är så gammal, som han är...   Sen gick startskottet.
I början var det nedför backe, så jag kutade på så mycket jag kände att jag pallade med.



Rödfacet, mitt i i språnget..

Jag tog allt i min takt. Varvade att gå med jogging. Det gick bra och första två km kändes allt prima.



Great.. musik i lurarna hade jag dessutom så jag var i min egen värld.



Denna uppförsbacke sprang man i sicksack, spana in hela långa masken som ringlar av tjejer som springer..



Aha, här har man sprungit i tre km. Det gick faktiskt ganska bra, självklart stönande och stonkande, men frammåt gick det. Vattenstopp fanns det överallt, så det behövde man inte oroa sig för.
Dessutom fanns diverse frukt, och reklambord för olika saker efter vägfen också, och självklart publik som hejjade på sina deltagare.
Två orkestrar sprang jag även förbi, hoppas de spelade fint för jag hörde inte ett smack.



Tillbaka i mål! Medalj får alla, självklart..

Min tid blev 40:50, vilket jag e ypperligt nöjd över. Om man tänker tillbaka på min kondition och övervikt i början av november, alltså enbart ett halvår sedan kan man inte vara annat än nöjd.
Sedan väntade picknickkorgar, och tro det eller ej, jag hann med en lite intervju med vinnaren..

Spana i papperstidningen från idag, (ons) om ni vill läsa detta...

Så får jag tack för min medverkan. Nästa år ska jag definitivt vara med, men då ska jag springa hela loppet i sträck, och få en mycket bättre tid!!