Tidigare har jag fått beröm för att jag gör så mycket saker, med min familj och det jag pysslar med på fritiden. Jag blir klart jätteglad att höra detta, men jag måste också påminna mig att det inte är en dans på rosor att göra massa saker..

Jag har nämligen en press på mig själv att göra så mycket som möjligt. Är uppvuxen ned sjukt driftiga föräldrar som gör tusen saker och jobbar som galningar.
Själv vill jag få ut så mycket som det bara går av livet och tror att jag klarar betydligt mer än va jag egentligen gör.

Dessutom tittar jag och jämför mig med andra, så som mina föräldrar och andra driftiga personer i bloggar osv.

Självklart ska väl jag klara att sköta ett hem, inreda det till topp, måla om då och då, baka eget bröd, göra egen sylt och saft, laga mat till hela familjen varje dag, sköta en snygg blogg, göra klart massa fotoprojekt, sy egna kreationer, sticka, läsa massa böcker, sköta ett jobb och karriär (helst samtidigt som jag vill vara gravid), träna tre gånger i veckan, fika med mina vänner regelbundet, fixa tjusiga middagar, vara en rolig mamma och en sexuell partner........ Listan blir lång...

Jag vill göra så mycket, jag vill vara en superdriftig person som alla blir inpad av.
Det sjuka är att när nån blir inpad, då blir jag förvånad att de blir det för jag anser mig själv som lat och inte på långa vägar så pysslig och underhållande som mor och flickvän som jag skulle vilja..

Allt detta gör att jag blir superstressad vilket många nära har märkt, och jag måste nog inse att det finns en gräns när man inte längre mår bra av att vara superdriftig utan att det tar över ens liv på ett negativt sätt..

Hoppas jag kan vara just där nu, vid insikten..

Tack alla underbara vänner som får mig att inse detta innan det går för långt! Och tack för alla fina beröm för de värmer oerhört!!